Skogen gallrades senast för cirka 20 år sedan. På de bördiga platserna växte både gran och björk och på de kargare ställena på kullarna var tallen dominerande.
Jorma Pietikäinen från Torneå hade blivit skogsägare några år tidigare då dödsboet efter hans mamma skiftades och skogsegendomen delades mellan Pietikäinen och hans syskon.
Pietikäinen gick till skogs med Metsä Groups skogsexpert Tuomas Hookana för att kartlägga avverkningsbehoven i hans skog.
Hookana skissade upp en avverkningsplan för Pietikäinen. På ett cirka 12 hektar stort, grandominerat område skulle det utföras en avverkning i skärmställning med sikte på naturlig förnyelse. Cirka 100-300 skyddsträd skulle kvarställas per hektar för att skydda det plantbestånd som växt upp under dem. Ett drygt tre hektar stor tallbestånd skulle avverkas i fröträdsställning, där 50-100 härskande stammar av god kvalitet skulle lämnas kvar per hektar som fröträd.
Ett annat drygt tre hektar stort objekt med gran-björkskog skulle behandlas med gallring enligt plockhuggningskaraktär.
På torvmarker är plockhuggning ett bra alternativ
Plockhuggning är en metod inom kontinuitetsskogsbruk och den tar sikte på naturlig förnyelse av skogen. Man hugger med rejäl hand bort av de största träden, vilket ger utrymme för livskraftiga mindre träd och nya plantor.
En del stora träd av god kvalitet lämnas kvar för att producera frön i skogen. I de lägre kronskikten avlägsnas träd av dålig kvalitet och alltför täta bestånd gallras.
Metoden lämpar sig väl i gran- och talldominerade bestånd i norra Finland och Pietikäinens skog är just det.
Pietikäinen gillade förslaget och virkesaffären ställdes upp under vårvintern 2023. De första skiftena avverkades i september samma år och resten kring påsk 2024.
Det finns sammanlagt cirka 5 miljoner hektar skog på torvmark i Finland. Torvmarkerna är en väldig virkesreserv för skogsindustrin, eftersom inemot en fjärdedel av hela virkesbeståndet finns på torvmarker. I Finland finns det landskap, där torvmarkerna utgör 30–40 procent av skogsmarksarealen.
Tidigare dikades torvmarkerna med stor iver. Dikningen förbättrade trädbeståndens tillväxt, men ledde också till miljöbelastning som kom till medvetandet under 1990-talet. Dikningarna hade lett till att näringsämnen och fasta partiklar kom ut i vattendragen. Även om man till en början trodde att belastningen skulle vara kortvarig, visade forskningen att belastningen fortgick under tiotals år.
Man reglerar vattennivån med hjälp av kontinuitetsskogsbruket
Användningen av skog på torvmarker påverkar också klimatet på ett sätt som man först under senare år har lärt sig att förstå bättre. Nyckelordet är vattennivån i torvmarken. Då man dikar en torvmark, sjunker vattennivån, varvid torven torkar upp och börjar sönderfalla till koldioxid. Om man avlägsnar trädbeståndet vid en avverkning, försvinner dess avdunstning. Då vattennivån är nära markytan, börjar jordmånen frigöra metan.
”Traditionellt har man utfört slutavverkning i kombination med iståndsättningsdikning på torvmarker, men numera strävar man till att reglera vattennivån med hjälp av trädbeståndet”, berättar Hookana.
Målsättningen är att vattennivån ska hållas så stabilt som möjligt vid 30–40 cm djup. Då har rötterna tillräcklig tillgång till syre, men torven ligger under vatten och börjar inte sönderfalla.
Naturresursinstitutet som har forskat i olika avverkningsintensitet har framställt att avdunstningen på grandominerade hålls på en lämplig nivå då trädbeståndets grundyta efter avverkning är 10–12 kvadratmeter per hektar.
Plockhuggningen kräver yrkeskunskap
Kontinuitetsskogsbruk är ofta även en ekonomiskt motiverad metod särskilt på bördiga torvmarker. Även om rotintäkten från en plockhuggning är mindre än vid slutavverkning, kompenseras skillnaden av att man inte behöver iståndsättningsdika eller förnya.
Den ekonomiska lönsamheten förutsätter att området förnyas på naturlig väg. Detta villkor uppfylls i Pietikäinens skog.
”En ny trädgeneration har börjat växa upp efter föregående gallring. Det finns förutsättningar för att bedriva kontinuitsskogsbruk” säger Hookana.
Rent tekniskt är en plockhuggning mera krävande än en förnyelseavverkning och kräver stor yrkeskunskap av avverkningsmaskinens förare. Metsä Pirttimaa som tog hand om avverkningen av Pietikäinens skog är en erfaren entreprenör och skogsägaren är nöjd med avverkningsresultatet.
”En utomstående skulle kanske inte ens märka att skogen är avverkad. Så nätt har avverkningen utförts.”
Följande skede är att skogen får växa till sig i egen takt under 15–20 års tid, varefter det är dags för en ny plockhuggning.
”Det faller antagligen dock inte på min lott, utan följande generation får fatta det beslutet. Knappast hugger de heller slätt.”