I stället för gåva, har jag i många fall rekommenderat en direkt försäljning. Då köper ett av barnen skogsfastigheten direkt åt sig och gottgör sedan syskonen med en del av köpesumman. Fastighetens köpeskilling kan vara en fjärdedel lägre än det gängse värdet utan att det leder till gåvoskattekonsekvenser för den som tar över. Prissättningen ska dock alltid grunda sig på en oberoende värdering.
Situationen blir avsevärt besvärligare, om objektet består av en traditionell lantgård med byggnader och eventuella strandparceller. Också i sådana situationer är det bättre att man i stället för att använda linjal går en öppen diskussion om vilka intressen barnen har. Ett barn kan till exempel få fastighetens skogar, ett annat sommarstugan och eventuella strandparceller och det tredje kanske gårdscentrum med tillhörande byggnader.
En utmaning för ovan nämnda förfarande är att värdet på bostadsfastigheter på glesbygden har sjunkit brant. Det kan tvinga den yngre generationen till inbördes kompensationer för att de finansiella värdena ska nå ens en någorlunda balans. Å andra sidan kan den gamla hemgården ha sådana värden som inte kan mätas i euro.
En generationsväxling kan också leda till gemensamt ägande. Modellen har visat sig vara fungerande särskilt i fråga om skötsel av skogsegendom, men inte utan vissa randvillkor. Vid gemensamt ägande borde man klara av att fatta enhälliga beslut. Dessutom ska åtminstone någon ha ett genuint intresse för skog och skogsvård.
Målsättningen vid en generationsväxling ska vara att alla är nöjda. Det lönar sig att ta saken till tals med barnen redan i god tid före det egna beslutet om att avstå. På det sättet måste man inte genomföra generationsväxlingen med våld och i brådska. Då man tar tag i saken i god tid, hinner man kartlägga olika alternativ, höra in intresset hos dem som tar över och hitta en motiverad ägare till fastigheten.